Konsert: Robin Stjernberg @ Fallens Dagar

Ja då var Fallens Dagar här och första uppträdandet var Robin Stjernberg på Drottningtorget. Jag kom från en promoplåtning med Iron Trooper och det blev lite tight med tid så det blev lite setrssigt. Bär jag börjar närma mig folkhavet som översvämmade torget så hör jag presentatören säga “och nu kommer Robin!!” och jag skyndar mig bort mot ett litet vitt tält till vänster om den massiva folkmassan som förra året var entrén för all press in till fotodiket.

När jag kommer fram säger vakten “du ska dit” och pekar på högersidan av scenen. Samtidigt hör jag musiken starta och Robin tar sina första toner. Det börjar med en mardröm! Hur ska jag kunna ta mig igenom detta folkhav i tid? Jag börjar tränga mig förbi barn, vuxna, barnvagnar och klungor med folk och efter vad som känns som en evighet har jag kommit halvvägs och det är nu det börjar bli roligt.

Jag hör någon som flämtar till och jag känner att jag är förföljd, jag låtsas som ingenting och hör fnitter och mumlande bakom mig. “Vad gör du?”, “Han ska ju fram!”. När jag är nästan framme vid press-ingången stannar jag till och vänder jag mig om för att nästan bli nersprungen av två tjejer i de lägre tonåren, om ens det. De tittar på varandra, fnissar och frågar om de får följa med upp för de vill träffa Robin. Jag säger att det går tyvärr inte och jag springer in samtidigt som jag känner mig lite elak som precis krossat deras drömmar om att få hänga med sin idol – som att jag hade kunnat fixa det ändå liksom?

Halvvägs in i den första låten som tack och lov verkar vara ganska lång så kommer jag in, häver av mig min väska, plockar upp kamerorna och springer fram till framsidan av scenen där ytterligare några fotografer står. Trots den korta förseningen så lyckas jag lugna ner mig, andras lite och knäppa lite bilder innan de tre första låtarna är slut. Jag får en del guldkorn som jag är nöjd med och de finns här längst ner i inlägget.

Robin gör en skön spelning, hans fans är överväldigade av lycka och de skriker så högt att jag – som inte fick med öronproppar – får en aning sämre hörsel

Som show så kan jag tycka att det inte var allt för mycket rolig belysning, missförstå mig inte: ljuset var starkt och bra så jag fick skarpa kort, men det var mestadels vita med vissa inslag av blått eller lila. Inte allt för mycket färger hela tiden med andra ord utan mestadels cleant och enkelt. I gengäld så visade han energi med massvis av styrka och uttryck i ansikte och resten av kroppen så det var en go show han bjöd på!